Jag promenerar genom skogen. Det är mycket snö kvar på stigen, men börjar bli barmark under träden. Jag stannar till en stund och känner vårsolen som värmer mitt ansikte. Njuter. Men minns att samma sol brände både mig och allt som växte i somras. Minns känslan att vakna varje morgon i många månader med klimatångest. En sund känsla i en osund värld. Det är bortom allt tvivel att det är vi människor som är orsak till klimatförändringarna, till den globala uppvärmningen. Och det är nu vi kan förändra vårt sätt att leva så att det inte går åt skogen med alltihop. Nu. Det enda som hjälper mot klimatångest är att agera – och se att andra agerar. Att vi gör det vi kan i smått och i stort. Att stora viktiga beslut fattas.
Jag läser i Bibeln om skapelsen, om människans ansvar. Läser i Bibelns första kapitel om hur Gud med sprudlande, lekfull kreativitet skapar jorden och allt levande, tar ett steg tillbaka och betraktar det nyskapade och utbrister: Så bra det blev! Det är gott! Mycket gott! Läser om människan – som kommer av jord och åter blir jord. Det är precis det vi är – en del av jorden, en del av skapelsen, vi hör ihop med allt. Läser profeten Jesaja: ”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet.” Ja, vi som bor här på jorden, vi i de rika länderna har frossat, överkonsumerat – överträtt jordens lagar. Så oerhört egoistiskt. Varje dag kommer de till mig – fakta om fossila bränslen, klimatförändringar, koldioxid. Vi vet allt vi behöver veta. Nu behöver vi agera. ”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” säger Jesus. Kan det vara så att när vi tar till oss sanningen om klimatförändringarna befrias vi till handling? Jesus säger också: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” Att förkunna evangeliet – det glada budskapet – för hela skapelsen – det kan vi inte göra med ord – det måste vi göra med handling.
Jag såg en teckning av vår tids mest kraftfulla profet – Greta Thunberg – där hennes skugga hade formen av Pippi Långstrump som lyfter sin häst. Världens starkaste. Måtte världens makthavare lyssna på henne och på de tusentals ungdomar som följer hennes exempel. Det finns de som hånar henne, som vill förminska henne, som vill få henne att gå tillbaka till skolan – för att studera klimatforskning – eller för att få henne under kontroll. Precis som så många andra profeter före henne har hånats och man har försökt tysta dem.
På askonsdagen den 6 mars börjar fastan som pågår till påskdagen. I Equmeniakyrkan i Sverige har fastan i år inriktningen ”Klimatfasta”. Att fasta betyder att avstå. Tänk om vi under denna fasteperiod kunde prova på ett nytt, mer hållbart sätt att leva. Tänk om vi kunde avstå från sådant som tär på jordens resurser – i alla fall så långt vi förmår. Göra mindre avtryck i klimatet. Det handlar om att se över vårt resande med fossila bränslen, vår överkonsumtion av kläder och prylar. Fundera på vår mat – äta närproducerat, klimatsmart, välja grönsaker och frukt efter säsong så maten inte behöver transporteras så långt. Tänk om vi under fastan kan ägna lite extra tid till att försöka påverka politiker och andra beslutsfattare att tänka och agera hållbart. Fastetiden är en avgränsad period då vi kan prova på ett annat sätt att leva. Men det räcker ju inte. Vi behöver lägga om vår livsstil radikalt. Lära oss att njuta av solen här hemma och inte behöva åka till Thailand eller Spanien för att kunna njuta av den och slappna av. Lappa våra kläder och känna glädje i det. Glädjas åt teater, konserter och sport istället för att köpa prylar. Att avstå behöver inte vara tråkigt. Vi får lära om, njuta av och glädjas åt sådant som inte tär på jordens resurser.
Och det finns hopp, än finns det hopp. Kan vi lära oss att leva hållbart så kan naturen läka. I Romarbrevet skriver Paulus: ”hopp om att också skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen”. Jag ber att det hoppet ska infrias!
Jag tror på en Gud som älskar in i varje vrå av våra liv. Helena Fhager
Jag virkar en julkrubba
med julkrubbefigurer – Jesusbarnet i krubban, Maria, Josef, herdar, vise män, får, en kamel. Och så själva stallet, och stjärnan. Vi får se hur många herdar och vise män jag hinner virka innan jul. Tänker på de där personerna – den lilla familjen som tvingades på flykt med ett nyfött barn, de fick fly till Egypten för att rädda barnets liv. De vise männen som kom vandrande, resande från ett annat land, österifrån. Herdarna. Tänker på de kyliga vindar som drar genom Sverige och världen, vindar med främlingsfientlighet, antisemitism. På synagogor som vandaliseras, människor som hotas – bara för att de tillhör ett annat folkslag än de som gör anspråk på att äga landet. De flesta av oss som bor i ett land har ju vandrat hit i en eller annan tid. Vem har rätt att tala om för någon att du hör inte hemma här? För några år sedan kom de hit. Flyktingarna från länder som Syrien, Irak, Afghanistan och Eritrea. De kom hit och blev våra vänner, grannar. I de flesta klasser på Fageråsskolan har det funnits barn från andra länder än Sverige. Snabbt har de lärt sig svenska och fått vänner. Spelat fotboll. Sjungit och pysslat i Församlingshemmet. Vi har haft knytkalas i Equmeniakyrkan på fredagskvällarna i snart ett år, delat och ätit varandras mat, känt nya smaker, lärt oss ord på varandras språk, hjälpts åt i köket. Vi har glatts åt nya barn som fötts. Några av flyktingarna har varit kristna, andra muslimer. Det spelar ingen roll. De är våra vänner.
Den här hösten har de flyttats på till andra orter av Migrationsverket. Flyttats med kort varsel, i vissa fall bara några dagar. Hänsynslöst, kan en tycka. Flyttats ifrån vänner, klasskompisar och ett växande nätverk. Nu när jag skriver finns bara några familjer kvar – några som kommer att flyttas till andra kommuner inom kort och så ett par familjer med uppehållstillstånd och egna lägenheter i Fagerås. Det känns ganska tomt. Om jag skulle plocka bort alla flyktingar, invandrare och judar från julkrubban, skulle det bara finnas några får kvar och en kamel. Kanske en åsna.
Jag virkar ett litet huvud, så en liten kropp. Lindar den lille med ett virkat tyg och lägger honom i den virkade krubban i ett litet stall. Det fanns inte plats för dem inne i härberget. Den lille har många namn. Fredsfurste är ett av dem. Immanuel som betyder ”Gud med oss” ett annat. Människosonen. Jesus. Jag älskar det lilla barnet. Ber om fred, försoning, värme, kärlek.
Helena Fhager
Jag gick barfota,
det knastertorra gräset stack mina fötter på ett nästan onaturligt sätt. För varje steg slog hettan emot mig, brände – ovanifrån från solen, underifrån från marken. Torr hetta, som i en torrbastu. Varje dag, vecka ut och vecka in. I flera månader. Mina näsborrar spanade ständigt efter brandlukt och vi tänkte ut planer ifall vi skulle behöva evakuera – vår familj, våra djur. Ifall det skulle börja brinna. Ett par gånger luktade det rök, det brann skog på nära håll, men vi klarade oss. Jag har delat jakten efter hö med många andra djurägare. Krattat rent på vallen under obarmhärtigt solljus, sparat varje höstrå så det ska räcka över vintern, så jag inte ska behöva slakta. Det är allvar. Kobönder kommer behöva göra sig av med många djur för fodret räcker inte till alla. Jag har tittat på mina tre älskade hästar och snuddat vid tanken om jag skulle behöva göra mig av med någon av dem för att höet inte skulle räcka. Vilka skulle jag behålla? Vem skulle jag välja bort? Det är nästan outhärdligt att ens snudda vid tanken.
Jag tänker på en kompis, vi var i samma föräldragrupp för länge sedan. Hon var adopterad från Equador. Hon mindes den eftermiddagen då hennes föräldrar samlade ihop sina sex barn och berättade att de inte hade råd att ha kvar dem allihop så de hade bestämt sig för att behålla de tre äldsta och adoptera bort de tre yngsta. Lillebror dog på barnhemmet. Min kompis och hennes syster hamnade i Sverige och fick en ny familj och ett bra liv – fast hon bar på svåra minnen. Det är outhärdligt att ens snudda vid tanken att välja bort barn för att maten ska räcka.
I Bibeln berättas det gång på gång om att det blev hungersnöd – som när Jakobs söner fick gå till Egypten för att köpa säd av sin bror den gången då det var sju överflödsår som följdes av sju hungerår, som när Noomi och Elimelek utvandrade till Moab för en tid för att det var hungersnöd hemma i Israel som det berättas om i Ruts bok. Det är inte hungersnöd för människor här i Sverige, inte än. Men det kan bli för djuren i vinter och det kommer att påverka oss allihop. För första gången i mitt liv har jag anat hur svältår känns, bränns, hur de luktar, hur oron för om vattnet ska räcka känns. Jag hoppas och ber att den här sommaren ska vara ett undantag, men är rädd att vi kommer att få fler torksomrar. Är rädd att det är vi människor som påverkat klimatet.
Alldeles i början av Bibeln när Gud precis skapat människorna får vi två uppdrag; att föröka oss och uppfylla jorden och att ta hand om jorden och alla djuren. Det ena uppdraget har vi lyckats väldigt bra med. Det andra lyckas vi allt sämre med. Vi behöver lära oss ett mer hållbart sätt att leva. Gud, förbarma dig!
Helena Fhager
Jag stod i skydd av mörkret
en sen septemberkväll och läste begravningsritual över min vackra, döda häst, tårarna rinnande nedför kinderna medan min granne öste skovlar av mull, skopor av frykerudslera och sten ner i graven. Hästen hade varit halt i 10 veckor, vi hade undersökt honom på alla sätt och till slut fått veta att hans framhov aldrig skulle bli bra igen, det var bara slutet kvar. Så förtvivlat sorgligt. Han var bara 7½ år, bara i början av livet. Och så vacker, så onödigt vacker. Apelkastad skimmel – nästan vit med grå, diffusa, runda fläckar på – som om någon kastat äpplen på honom, mörkgrå man, så ädel, sådan utstrålning – och underbar personlighet med mycket humor. Silkeslen päls. Hur länge skulle min hud kunna minnas hur den kändes?
Den där natten kändes det som ett sådant slöseri med skönhet – till vilken nytta hade han varit så vacker och ljuvlig – när han ändå bara skulle grävas ner? Ett par dagar senare skulle jag predika och en del av predikotexten var: ”Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er?” (Matt 6:28-30)
Jag såg mig omkring – fortfarande fanns det lite blommor kvar i dikena, träden började skifta i rött och guld – så mycket vackert som bara skulle multna bort om bara någon månad, så onödigt vackert. Och morgonhimlen, brinnande röd med svart skog som silhuett framför. Gud ger sådan skönhet, sådan färgprakt åt himlen och dikeskanterna – bara för att Gud vill – jag tror det är ren skaparglädje, som gör hästarna så otroligt vackra – oavsett om deras liv blir långa eller korta. Och barnen. Vackrare finns inte. Allas våra barn som allihop är ett lån. Ingen av oss är lovad ett långt liv, eller ett lyckligt, men jag önskar kunna njuta av skönheten när den bjuds – mitt i allt som är sorgligt och arbetsamt och roligt.
”Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.” (Predikaren 3:11-13)
Helena Fhager
Det är snart vår, (mars 2016)
men idag yr snön utanför vårt hus. Det är lite kallt i köket, som inte är så välisolerat, så jag tänder i vedspisen för att få upp värmen. Spisen är gammal, men fungerar bra till att värma upp köket och koka frukostgröten på. Det berättas att spisen kom med tåget och hämtades nere vid Lene station 1893 och då var den väldigt modern – innan dess hade det bara funnits en öppen spis i köket att laga maten på.
Den äldsta delen av vårt hus, köket, är byggt 1860 av stockar från 1600-talet. De dagar som vårsolen värmer sitter jag gärna på den gamla verandan utanför köket och dricker kaffe och tänker på hur det var att bo här på 1860-talet, då vägen gick alldeles utanför verandan. Kanske satt de som då bodde i huset på verandan och hälsade på de som körde förbi med hästvagnar eller gick på vägen.
På 1860-talet började människor i Frykerud samlas till bön, bibelläsning och för att fira nattvard tillsammans och någon gång under 1866 bestämde sig en grupp i Lene att bilda en församling, den som så småningom kom att kallas Frykeruds Missionsförsamling. Församlingen byggde missionshus för att fira gudstjänst – det första missionshuset byggdes i Klaxås och senare byggdes ett uppe i skogen bakom vårt hus. Jag har hört berättelser om hur de gamla missionshusen eldades varma med kamin, hur strängmusiken spelade och sjöng, hur det luktade fuktigt ylle och kaffe, hur ungdomarna efter mötena på vintern kopplade ihop sparkar till ett sparktåg som gick i en väldig fart nedför backarna. Så revs missionshuset och ett nytt byggdes – delvis av materialet från det gamla. Församlingsfolket hjälptes åt, de grävde för källaren med spadar, gjöt, snickrade, bakade kakor till fikarasterna. Vilken skaparglädje och arbetsgemenskap! Missionshusen fylldes med människor och verksamhet – gudstjänster, scout, ungdomssamlingar.
Så förändrades samhället och vi blev mer mobila – och som en följd av det koncentrerades församlingens verksamhet till Missionskyrkan i Fagerås. De gamla missionshusen såldes och fick ge rum för andra verksamheter. Lite vemodigt är det att lämna det som varit. Men roligt med allt som är nytt! När hela Fagerås fylls av människor och musik under Gospelfestivalen, när hela vår gröna kyrka är full av scouter och ledare, eller av människor från olika delar av världen som har knytkalas och äter kvällsmat tillsammans.
Nu ser vi framåt mot Jesus Christ Superstar-konserterna vi ska ha 1-2 april i Fageråshallen. I år fyller vår församling 150 år och ikväll när jag skriver det här har församlingen och den gröna kyrkan bytt namn till Equmeniakyrkan Fagerås – för vi är en del av kyrkosamfundet Equmeniakyrkan. Mycket är sig likt – fortfarande vill människor samlas för att läsa bibeln och be, dela livet och lära känna Gud tillsammans, fortfarande vill vi fira gudstjänst, spela och sjunga – även om sångerna har ett annat sound än på 1800- talet. Nu får vi se framåt mot nya tider – mot allt som förändras och allt som är sig likt. Och lyssna på Jesus som säger: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Helena Fhager
Sätt dig stadigt, (november 2015)
med fötterna på golvet. Känn hur underlaget du sitter på känns, hur golvet under dina fötter känns. Låt stolen och golvet bära hela din tyngd. Just nu behöver du inte bära dig själv. Så bär Gud hela dig, hela ditt liv. Stadigt.
Sitt upprätt. Du är upprättad. Jesus Kristus är din upprättelse. Känn igenom hela din kropp. Den är ett varmt rum. I det rummet bor du – och Gud. Din kropp är ett tempel. Gud kan välja att bosätta sig var som helst i universum – och har valt din kropp. Bara var där en stund tillsammans med Gud och med dig själv.
Andas. Andas ut spänningar och oro. Andas in lugn. Gud är ande – andedräkt – som blåser in liv i människan. I varje andetag. Låt dina axlar sjunka. Du duger som du är. Tillräckligt bra. Tillräckligt vacker. Axlarna bär på så mycket. Oro, stress som lagrats som spänningar. Låt dem slappna av, vila.
Lyft pannan. Du är fri, befriad! Oändligt värdefull – precis som alla andra. Därför kan du se på dig själv med respekt och möta alla andra med respekt. I ögonhöjd. Inte se ner på, trycka ner, inte se upp till och förminska dig själv. I ögonhöjd, med lyft panna. Fri.
Ställ dig upp. Känn att du har fotfäste, är jordad. Gunga lite fram och tillbaks, känn efter var du har balansen, var du är stadig. När du har balans, bär din ryggradspelare upp din kropp utan att du behöver slita på muskler och leder. Nu får du gå vidare i din dag, med fotfäste i tillvaron, balansi livet så långt det är möjligt. Gud är grunden för ditt liv, bär hela dig och bor i din kropp. Älskar dig. Du är aldrig ensam.
Helena Fhager
He´s got the whole world in his hand (september 2015)
Efter att Frykeruds fyra TVgudstjänster sänts i våras, fortsatte jag med min nya vana – att titta på gudstjänst på TV. Endera i soffan vid TV:n eller vid datorn. En av gudstjänsterna jag såg var från Immanuelskyrkan i Stockholm. Jag blev glad av den koreanska kören som sjöng, av de ordlösa bönerna och tilltalades av det inklusiva språket i predikan. I slutet av gudstjänsten var det en kille som sjöng ”He’s got the whole world in his hand” – en sång som jag har hört hur många gånger som helst. Och som jag inte har några stora förväntningar på, även om den kan vara bra som allsång någon gång. Han började sjunga, en go röst med mycket känsla. Men det som berörde mig, fullständigt knockade mig, var textremsan, den svenska översättningen. Jag hade väntat mig att texten skulle översättas med: ”Han håller hela världen i sin hand”, men istället stod det: ”Han har en hel värld i sin hand”. En hel värld. Han har all fisk i vårt hav i sin hand, var fågel i skyn, han har spelaren i sin hand, det lilla, lilla barnet, han har allihopa i sin hand, dig och mig.
Han har en hel värld i sin hand. En hel värld. Där ryms alla djuren, den vackra naturen, den skadade, hotade naturen, där ryms missbrukaren, förövaren, det lilla ljuvliga barnet, där ryms jag när jag känner mig stark och lycklig, där ryms jag när jag är orolig, har gjort bort mig, de dagar då jag inte orkar någonting. Allt ryms i Guds hand, ingenting är utanför. En hel värld.
Det öppnade sig ett djup till för mig i den där textraden. En hel värld. Det är så mycket som är trasigt, så många som gör varandra illa i hem, skolor, på arbetsplatser – i världen, det är så många som skadar sig själva på olika sätt. Så många som är sjuka. Det finns så mycket ondska. Det är så många djur- och växtarter som hotas av utrotning, jorden har feber. Så mycket som är trasigt. Men inne i allt finns en kärna som är hel, som är god, som är som det var tänkt från början. Gud håller i allt, men ser igenom allt det trasiga och ser det som är helt, skimrande, vackert. I världen, i mig. Och är glad för det. Älskar. Min önskan, bön, är att vi också ska se det hela, det fina, goda – i oss själva, i alla människor vi möter, i naturen. Förundras. Då vill vi inte skada vare sig oss själva eller någon, något. Det är en väg till en hel värld. Gud har en hel värld i sin hand. Omsluter med ömhet.
Helena Fhager
Som jag hade längtat (mars 2015)
Ibland så det gjorde ont. Hur kan man längta så efter något man aldrig haft? Nu finns han hos oss, i vår familj. Får jag presentera: Sirius Black – en svart mellanpudelvalp. Och han är så mycket mer underbar än jag hade kunnat föreställa mig. Jag håller honom i famnen, han lägger frambenen om min hals och nosar i mitt öra och hela jag fylls av kärlek. Vi i vår familj får nypa oss i armarna, kan nästan inte tro att det är sant – att han är vår. Att han ska stanna hos oss.
Redan andra dagen Sirius var hos oss lärde han sig ”sitt” – och sen har han lärt sig ”ligg”, ”dansa runt”, ”kryp”, ”vinka” och lite till. Men han har nog lärt mig mer och gett mig mer. Lärt mig att jag jobbar bättre och mår bättre om jag går ut på korta promenader under dagen, och någon längre – helst upp i skogen. Han visar mig sådant jag inte skulle se om inte han var med – små musspår i snön, kottar, lockar mig till att lukta på luften och ana våren, gå av stigen och in i skogen, för det är så mycket mer spännande och härligt.
När jag blir varmt välkomnad hem av Sirius efter att jag varit borta en sväng, välkomnad med kramar och svansviftningar, och när jag ser hur han välkomnar de andra i familjen – då inser jag hur mycket det betyder att få känna sig välkommen, att någon blir glad att just jag kommer. Det vill jag lära mig av! Sirius får mig att tänka på pappan i berättelsen om ”Den förlorade sonen” från Lukasevangeliets 15:e kapitel – pappan som tar emot sin slarvige son med öppen famn och en stor fest.
Sirius ligger på fotpallen mellan mina fötter just nu när jag sitter och skriver, vilar huvudet på mitt ben – och värmen, mjukheten från hans lilla kropp gör mig lugn och ger mig go energi.
Sirius kan ligga och sova, se helt utslagen ut – men säger jag hans namn eller reser mig upp, är han på benen och hos mig på nolltid. Redo att följa mig dit jag går, redo att vara till tjänst. Jag tänker på berättelsen från 1:a Samuelsboken, kapitel 3. Om pojken Samuel som ligger och sover och Gud ropar på honom. Han misstolkar först, tror att det är prästen Eli som ropar och går till honom, men lär sig sen att lyssna på Guds röst, vara alert, villig att tjäna Gud. Jag vill också lära mig att mer lyssna till Guds röst och följa dit Gud går.
Sirius vill vara där jag är, följer mig till köket, till sovrummet, min skrivfåtölj – och i skogen. Påminner mig om Gud som alltid är nära mig. Jag är aldrig ensam. Du är aldrig ensam.
Helena Fhager
Vad hette den lilla bäbisen nu igen? (December 2014)
Det var för några år sen, när man hade börjat jobba intensivt med jämställdhet på förskolorna häromkring. Att ge alla barn alla möjligheter – att ta plats och vara bullriga, att vara pyssliga, att bygga, sköta om. Att ibland inte låta dem välja leksaker och kompisar själva, så de får chans att prova något nytt de inte skulle valt själva, hitta nya kompisar. Att tilltala dem med namn och inte med ”tjejer” och ”killar”. Att låta alla barn få tillgång till alla känslor – att vara både ledsen och arg. Ett viktigt, långsiktigt arbete som har en lång väg att gå.
Hon hade sitt barnbarn hemma och de julstökade. Bland alla lådor och allt pynt hittade mormor sin julkrubba. Tillsammans plockade de upp figurerna och mormor fick berätta om dem – om fåren, änglarna, Maria, Josef, herdarna, de vise männen, Jesusbarnet i krubban, palmer, oxen, åsnan – och barnbarnet fick leka med alltihop, om han lovade att vara försiktig.
Efter några veckor med dagisvardag kom han på besök hos mormor igen och den här gången var hela familjen med. Huset doftade gran, julskinka och pepparkakor. Han ville visa julkrubban för sina föräldrar och berättade allt vad han kom ihåg att mormor berättat, presenterade Maria, Josef och de andra. Men vad hette den lilla bäbisen i krubban nu igen? Han försökte med alla möjliga namn – så sken han upp – det var ju det lilla Genusbarnet!
Jag behöver många bilder av Gud. Bilden av Gud som pappa – eller mer högtidligt – Fader eller Far – är jag uppväxt med. Bilderna av Gud som mamma finns också i Bibeln. Och som kvinnan som söker efter ett förlorat mynt och hon som bakar in surdeg i mjölet. Jesus som en vän, ett syskon, en medvandrare, som oerhört mäktig, lysande (t ex i Uppenbarelseboken), som en liten bäbis i en krubba.
Den Heliga Anden – som på hebreiska är femininum – en hon – och på grekiska ett neutrum – en den – men aldrig i Bibeln en han. Och så alla de andra Gudsbilderna – Gud som vind, som vatten, eld, som ett lejon, en örn, ett berg. Som Visheten – Sofia på grekiska. När vi bara använder maskulina bilder för Gud – och ofta maktbilder, som kung, herre – låser vi in Gud, låter inte Gud vara Gud och låter bara halva mänskligheten vara Guds avbild.
I den första skapelseberättelsen (det finns flera i Bibeln) skapas Människan till Guds avbild, till man och kvinna. Det säger något om Gud. Jesus ger oss bilden av sig själv som hönan som samlar kycklingarna under sina vingar – Jesus som hönsmamman. På engelska heter höna hen.
Det är snart jul. Låt oss ta emot det lilla Genusbarnet lagt i våra armar. Hen som vänder sitt ansikte till oss och ger oss sin fred.
Helena Fhager
Det är likadant varje år (September 2014)
En våg av vemod sköljer över mig. En önskan att få hålla kvar, men jag vet att nu är bara slutet kvar av sommaren. En ilning av ångest. Jag vet med huvudet att det går över, men i känslan är jag inte säker. Den här gången kom den där vemodsvågen redan en dryg vecka in i augusti. Jag var ute och red med en vän en sen kväll. Fullmåne, dimma, magiskt. Det har varit en sommar med tropisk värme. Med så många bad, så många paddelturer och jag har njutit. Men den där kvällen var det kyla i luften, nya dofter. Vissnande löv, kall, fuktig jord. Jag vill inte att det ska vara över, inte än. Är inte redo.
Efter några dagar kom regnen. Då var det liksom förbi. Gick inte att hålla kvar en illusion om att det fortfarande är sommar. Vemodet klingade av. Jag släppte taget, följde med. Jag visste ju det. I alla fall med huvudet. Det är likadant varje år. Efter vemodet och ilningen av ångest kommer en befrielse. Ett jubel. Och som alla andra år, gnolar jag på en sång jag hört Göran Fristorp sjunga:
Nu är jag åter fri, solen stiger upp i öst
Sol över frusen jord – God morgon höst!
Vad har du gjort i natt?
Tystat den trasten som sjöng som besatt.
Visst passar den tystnaden mig, jag hälsar dig
– God morgon höst!
Hösten bjuder på annat än sommaren. Klarhet i luften, kryddiga dofter i skogen, både ett långsammare och snabbare tempo. Rutiner igen. Stark som en instinkt kommer längtan efter att köpa nya anteckningsblock och pennor. Så har det varit ända sen skoltiden. Höstinspiration.
Jag tänker på det där med vemodet, att inte vilja släppa taget. Den här sommaren har döendet och döden funnits på nära håll.
Alla dessa övergångar mellan årstider – och mellan olika tider i livet – från förskoleålder till skoltid, från skola till arbete och nytt ansvar, från liv som singel till ett liv med familj – och så småningom från arbete till pensionärsliv, från familjeliv till en ny ensamhet. Eller alla oväntade, oönskade övergångar, som inte följer mönstret. Alla dessa övergångar förbereder oss för den slutliga övergången. Jag tror på en uppståndelse, på en ny frihet, på en Gud som älskar och älskar och älskar och tar emot oss med stor famn när vi dör. Jag räknar med att vemodet kommer att komma, önskan att få hålla kvar livet, ilningen av ångest. Och jag önskar att, när tiden är inne, det ska gå över, att jag ska vara beredd att släppa taget och följa med. Till en ny frihet.
God morgon höst!
Helena Fhager
Hon är min ängel (Juni 2014)
Häromdagen var det 10 år sedan det hände. Jag hade haft en jobbig graviditet – hormoner hade gjort mig sömnlös. I 8 månader hade jag bara kunnat sova 7-10 minuter i sträck. Visserligen flera såna ”tupplurar” varje natt, men ingen längre sammanhållen sömn. Jag var helt slut. Klarade inte att köra bil och när jag pratade och avslutade en mening, hade jag redan glömt vad det handlade om. I ett halvår var jag sjukskriven, låg på soffan hela dagarna och orkade ingenting, orkade inte ens lyssna på musik. Men i min mage växte vår lilla dotter och hade det bra. Så föddes hon till slut, Allis.Eftersom jag inte var förstagångsföderska var vi tvungna att dela rum med tre andra mammor och deras nyfödda – pappor som kom och gick under natten. Jag sov inte en blund.
På morgonen kom en barnmorska lite diskret in i rummet där vi låg. Hon var syster till min kollega, jag var lite bekant med henne. hon kom fram till mig, sa ganska tyst: ”Hej, jag vet vad du har gått igenom. Du ska inte behöva dela rum med andra. Jag har hittat ett enkelrum till dig! Det är inte så fint städat, men där får ni vara ifred. Ta din säng och följ med mig.” Så rullade vi iväg min och min lilla dotters säng till ett enkelrum. Den eftermiddagen somnade jag med Allis i famnen och sov tre timmar i sträck. Efter det var jag botad. Sömnen var skör i flera år, men jag kunde sova. Det barnmorskan gjorde för mig, fast hon egentligen inte fick, betydde så otroligt mycket för mig. Hon var en ängel.
På julafton, ett drygt halvår senare, var jag på julkrubbesamling i kyrkan med alla våra tre barn. Där var också barnmorskan med. Jag berättade för mina barn att jag kallade henne min ”ängel” och varför. Min äldsta dotter sa då: ”Men mamma hon är ju ingen ängel!” Jag tänkte att min lilla 5-åring hade lite svårt med symbolspråket, att hon tänkte sig att änglar har vita klänningar och vingar, men hon fortsatte: ”Hon är ju som Jesus när han sa till den lame mannen: Ta din säng och gå – och så blev han frisk!” Kloka lilla unge!
Häromdagen fyllde vår yngsta 10 år. Jag påminns om att ibland behöver vi bryta mot reglerna och vara änglar för varandra. Och att vi vuxna får lyssna på barnen – för de kan vända perspektiven och ge oss nya insikter. Jesus sa att barnen är föredömen när det gäller att känna till Guds rike. Och så påminns jag om attse Jesus i människorna jag möter. För Jesus finns där – i dig, i mig.
Helena Fhager
De dagarna får också finnas (Mars 2014)
De dagarna får också finnas. Då tanken och kroppen känns som tuggummi. Då hela förmiddagen går utan att jag får något vettigt gjort. Då det tar närmare en halvtimme i affären att välja vilket schampo jag ska köpa. Då orden inte vill hitta någon vettig ordningsföljd, de rätta orden inte vill infinna sig. Då inte ens en vild snögalopp på glad häst lyckas väcka mig ur segheten. Då jag bara vill krypa under täcket. Kryper under täcket. Känner efter, känner hur madrassen ger skönt stöd åt hela kroppen, hur sängen bär mig.
Gud bär hela mig – också den här dagen. Reser mig igen. Ponnyn lockar mig ut på promenad. Men stegen vill inte bli snabba, inte den här dagen. Lunkar långsamt, sida vid sida. Känner vinden mot mitt ansikte, kylig, frisk. Den Heliga andens vind smeker mig och lovar mig ny kraft – en annan dag. Idag behöver jag få vara seg. Vinden för med sig vårdofter. Barr, mossa. Blicken söker efter tussilago i dikena. Det är för tidigt än, det vet tanken, men inte blicken.
Dofterna lovar att det kommer bli vår, livet kommer tillbaka. Men inte riktigt än. Och det får vara så. De dagarna får också finnas.
Jag fick nypa mig i armen (December 2013)
Det var en alldeles vanlig onsdagseftermiddag. Jag var ensam i kyrkan, ägnade mig åt pappersarbete. Då kom två herrar in genom, entrédörren, välklädda, gråhåriga. Jag hade inte träffat dem förut. De frågade om detta var hemvisten för Aquila Scout. Jag svarade att ”Ja, jo, visst finns det scouter här, och seniorscouterna kallar sig nog Aquila, men de är inte särskilt aktiva”. ”Vi letar efter en skatt och det ska finnas en kod gömd vid Aquila Scouts hemvist, möjligen på en anslagstavla, en kod som ska leda oss till skatten”, sa herrarna
Vi gick till anslagstavlan i entrén i kyrkan, men hittade ingen kod. Herrarna undrade om det finns fler anslagstavlor, möjligen någon utomhus. Jo, det finns det ju, utanför kyrkan. Vi gick dit och de undersökte anslagstavlan noga. Inte trodde jag att de skulle hitta någon gömd kod. Men på undersidan av tavlan fanns en kod inristad! En GPS-koordinat.
Herrarna tackade artigt för hjälpen, satte sig i sin bil och åkte iväg. Jag fick nypa mig i armen – vad hade jag varit med om? Propra herrar i yngre pensionsåldern som är skattletare. Det kändes som om jag var i en fantasyvärld, där ett trollkarlssamfund levde parallellt med den vanliga världen, som i Harry Potter-böckerna. Lite kändes det också som i berättelsen om de vise männen som hade följt en stjärna och kom till Herodes för att fråga efter ett nyfött kungabarn. Kanske var herrarna vise män som sökte efter något värdefullt som jag inte kände till
Nästa gång jag träffade dem som har med våra seniorscouter att göra, frågade jag om de hade någon aning om vad det var för skatt herrarna letat efter. Jag fick veta att de sysslade med geo caching – att man på en hemsida på internet kan få GPS-koordinater som leder till en skatt som någon deltagare placerat någonstans. Geo caching-skattjakten finns i hela världen. Några veckor senare fick jag följa med och leta reda på ett par skatter i Kilstrakten. Skatterna såg ganska oansenliga ut, några hårsnoddar, småprylar i en plastlåda. De som inte är med i skattjakten skulle aldrig kunna tro att det var skatter om de råkar hitta dem. Men för skattletarna var de värdefulla
Den där fantasy-känslan fanns kvar i mig. Tänkte att så är det kanske, med tron. Att det finns en verklighet parallellt med den vanliga, den vi kan se med våra ögon. Eller inte parallell, utan ett med den vanliga verkligheten, men osynlig för den som inte tror, men alldeles verklig. Och om våra sinnen öppnas för den så går det inte att tänka sig världen utan den dimensionen. Kanske finns det skatter gömda i världen, eller i människor. Så mycket mer värdefulla än de ser ut vid första ögonkastet. Kanske fanns det en gång en skatt gömd i ett stall, oändligt värdefull. Där ledtråden, koordinaten, var en stjärna. Kanske går Gud själv med varje människa som en osynlig medvandrare, alldeles verklig.
Jag har ett äppelträd i min trädgård, sa John (September 2013)
Gudstjänsten var slut och min kompis och jag småpratade lite med John, en vänlig, äldre man som sjöng i kören i kyrkan dit vi brukade gå. Vi var 19 år och hade jobbat som barnflickor i Seattle, USA, i nästan ett halvår. Nu närmade sig hemresan, men vi skulle hälsa på några vänner i Los Angeles först, åka tåg dit. John undrade vad vi hade tänkt äta på resan. Vi hade inte tänkt så mycket än, men skulle ha med matsäck. ”Bröd, små yoghurtar, äpplen och sånt, sa vi.” ”Jag har ett äppelträd i min trädgård”, sa John, ”ni kan få äpplen av mig! Förresten, jag kan göra hela er matsäck, det vill jag.” Han tog reda på vilken dag och tid vårt tåg skulle gå från stationen i Seattle.
Så stod han och hans fru på stationen med två stora papperskassar – de bodde två mil söder om stan, så de hade åkt en bit. Packat smörgåsar, yoghurt, hembakade bullar, dricka – och så goda trädgårdsäpplen – i skokartonger i kassarna. Mat så det räckte till hela resan. John gav oss också en lapp med sitt telefonnummer och adress – om det skulle hända oss något. ”Kommer ni i någon farlig situation, för det kan vara farligt i en så stor stad, så ring mig. Jag kommer och hämtar er, om det behövs.” Och han menade det. Det är väldigt långt från Seattle till Los Angeles.
Efter vår semesterresa åkte vi hem till Sverige igen och jag har inte träffat John igen. Men jag glömmer honom aldrig. Så sprudlande generös, gästvänlig. Ibland, när jag blir för egoistisk och snål, påminner jag mig om John. Vilken förebild! Paulus skriver gång på gång om gästfrihet, generositet, i sina brev som finns i Bibeln. ”Vinnlägg er om gästfrihet.” ”Glöm inte att göra gott och att dela med er.” ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.” Jag tror inte att jag och min kompis var några änglar, men för mig var John en ängel, en budbärare från Gud, som älskar och älskar och älskar.
…sedan hällde han upp vatten i tvättfatet (Juni 2013)
Förra sommaren hann gräset aldrig torka, det kom nytt regn hela tiden. I augusti upptäckte jag att min grå ponny hade fått mugg och rasp på bakbenen – sår orsakade av svamp och bakterier som får fäste när huden aldrig torkar riktigt. En åkomma som drabbade många hästar den sommaren och hösten. Jag tvättade med såpa varje dag – en gammal huskur mot mugg. Men såren blev bara värre. Så kom hösten som var lika blöt och ännu mer lerig. Förtvivlat provade jag 14 olika medel för att bli av med såren på hästen. Till slut hittade jag en salva som var verksam. Jag fick först blöta hästens ben, smörja in med såpa, låta såpan verka i 10 minuter, skölja bort, torka med frottéhandduk och så smörja in med salvan, försiktigt pilla bort sårskorpor. Helst varje dag.
I januari kom hovslagaren för att verka och sko om hästarna. Hon upptäckte hålväggar i en av den andra ponnyns ena hov. Orsakat av svamp, bakterier och lera. För att förhindra att det blir värre bör man bada hovarna i ett svampdödande medel. Helst varje dag. Varje hov i 1-2 minuter. Jag kände hur all ork liksom rann ur mig. Så mycket tråkig tid.
Samma kväll hörde jag någon läsa om Jesus:
Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig
. Så berättas det om Simon Petrus, som inte ville låta Jesus tvätta hans fötter, inte ville låta sin mästare betjäna honom. Berättelsen slutar med: ”Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni ska göra som jag har gjort med er. Det handlar om tjänande, om att visa omsorg och att göra något gott för någon annan.
Jag anade att det var detta jag hade att lära av allt tvättande av mina medkreaturs ben och hovar. Nu är såren bättre, men jag fortsätter behandla för att de inte ska bli värre igen. Behandlingen känns inte längre som tråkig tid – utan som meditation och en övning i tjänande. Tid då jag får fundera över på vilka sätt jag kan tjäna mina medmänniskor. Och att Jesus vill betjäna mig, och dig. Ta emot den omsorgen.
A broken hallelujah (Mars 2013)
För länge sen hade några av mina vänner ett kråkslott i Närke. Ett sånt där riktigt, med torn på. De hade målat de gamla trägolven vackert i olika mönster och med sicksackramar längs väggarna. Schackrutor i gråblått och mörkrött i något rum och en stor kompassros på golvet i ett annat rum. Den där kompassrosen gömde sig kvar i mitt minne och jag tänkte att får jag någon gång tillfälle att måla ett golv, så skulle det vara roligt med en stor kompassros.
Nu bygger vi ut vårt hus och på loftet i utbygget har vi lagt ett enkelt trägolv. Däruppe på loftet är vi lite mer vågade i färgval och mönster, så golvet blev mörkrött – och så gavs tillfället att måla en kompassros. Vi hämtade inspiration från google bilder och skissade. Grannarna lånade oss två kompasser, så att rosen alldeles säkert skulle peka åt rätt håll. Jag tog noga ut kompassriktningen och ritade upp hela stora rosen med blyertspenna på det röda golvet, ritade i mallarna som jag omsorgsfullt klippt ut för bokstäver och liljan mot norr. Nöjd betraktade jag resultatet. Så flyttade jag undan en del verktyg som låg på golvet runt rosen, för att få plats när jag skulle måla, bland annat ett stort vattenpass. Då flyttade sig kompassnålarna på båda kompasserna! De hade påverkats av all metall i vattenpasset. Den stora rosen som jag ritat upp på golvet pekade 1 dm åt fel håll. Sudda håller inte färgen för. Jag fick välja mellan att måla om golvet eller låta rosen peka som den gjorde.
Den fick peka som den gjorde. Visar norr 1 dm fel. Jag målade den och den blev verkligen så vacker som jag hade hoppats på. Och jag tänker att den får påminna mig om att det är viktigt att röja undan innan man tar ut riktningen. I livet. Stanna upp, landa, lyssna in – innan man fattar viktiga beslut. Röja undan det som stressar och stör innan jag kan lyssna in Guds röst. Kanske låta det vara tyst en stund. Lugn! Besinna att jag är Gud står det i Psaltarpsalm 46.
Det är inte alltid vi lyckas så väl som vi önskar, fast vi försöker. En kompassros kan peka åt fel håll. Jag biter mig i tungan ibland, önskar att det jag sagt vore osagt. Ett halleluja kan vara brustet. Men det är ändå ett halleluja. Det får den där rosen också påminna mig om. Att jag får duga ändå.
Jag är precis hopplös på att lära mig namnen på perenner (December 2012)
– men tycker om att jobba i trädgården. Särskilt det monotona, som att klippa gräs, kratta löv och gräva i komposten. När vi flyttade till vårt hus i Lene, var trädgården inte särskilt arbetad, mest bara stor. Det fanns inte många träd, bara en bärbuske och några rabatter som inte såg speciellt älskade ut. Nu jobbar jag långsamt på att få den ombonad, välkomnande. Med hjälp av goda råd från vänner – och buskar och rabatter försöker jag skapa rum för lek, för vila, matplats, en grillplats i hörnet mot skogen dit kvällssolen når. Vi har gott om stenar i olika storlekar – de får täcka branta slänter, vara avställningsbord och så småningom bli till stentrappor och vattenfall.
Barnen saknar klätterträd, så jag planterar ekar, lönnar, bokar – inte för att våra barn kommer att hinna klättra i dem, men kommande generationers barn. Kanske skulle det stå en hängbjörk någonstans – när det finns en gråt som behöver hjälp att komma ut, behöver få hjälp av hängande grenar som rinner ner mot marken.
Jag tycker det är roligt att plantera och att kompostera för att förbättra jorden – det är mest frykerudslera här. Och jag blir så glad när det blommar. Arbetet med att göra trädgården ombonad och välkomnande går långsamt, men jag har inte bråttom. Och nu är det vintervila. De löv som inte blivit uppkrattade får vänta till våren, de rabatter som inte blivit rensade får vara. Vår trädgård kommer nog aldrig att vara pedant skött, det ligger liksom inte för mig, men jag önskar att den ska få vara en go plats att finnas på.
När jag gör det monotona trädgårdsarbetet, tänker jag på mig själv som en trädgård. På Gud som trädgårdsmästare som långsamt jobbar på att göra mig ombonad och välkomnande. En plats för möten, för lek och vila. Vissa delar av mig är mer lättarbetade, men i några branta sluttningar i mig vill det mest bara växa ogräs. För att göra arbetet möjligt behöver jag vara närvarande med Gud, låta Gud jobba i mig. Här finns tider för arbete, för växt, för möten – och tider för vintervila. I Psaltarpsalm nr 23 står det: ”Han låter mig vila… sitt namn till ära.”
Helena Fhager