Pastorns tankar

Jag virkar en julkrubba med julkrubbefigurer – Jesusbarnet i krubban, Maria, Josef, herdar, vise män, får, en kamel. Och så själva stallet, och stjärnan. Vi får se hur många herdar och vise män jag hinner virka innan jul. Tänker på de där personerna – den lilla familjen som tvingades på flykt med ett nyfött barn, de fick fly till Egypten för att rädda barnets liv. De vise männen som kom vandrande, resande från ett annat land, österifrån. Herdarna.

Tänker på de kyliga vindar som drar genom Sverige och världen, vindar med främlingsfientlighet, antisemitism. På synagogor som vandaliseras, människor som hotas – bara för att de tillhör ett annat folkslag än de som gör anspråk på att äga landet. De flesta av oss som bor i ett land har ju vandrat hit i en eller annan tid. Vem har rätt att tala om för någon att du hör inte hemma här? För några år sedan kom de hit. Flyktingarna från länder som Syrien, Irak, Afghanistan och Eritrea. De kom hit och blev våra vänner, grannar. I de flesta klasser på Fageråsskolan har det funnits barn från andra länder än Sverige. Snabbt har de lärt sig svenska och fått vänner. Spelat fotboll. Sjungit och pysslat i Församlingshemmet. Vi har haft knytkalas i Equmeniakyrkan på fredagskvällarna i snart ett år, delat och ätit varandras mat, känt nya smaker, lärt oss ord på varandras språk, hjälpts åt i köket. Vi har glatts åt nya barn som fötts. Några av flyktingarna har varit kristna, andra muslimer. Det spelar ingen roll. De är våra vänner.

Den här hösten har de flyttats på till andra orter av Migrationsverket. Flyttats med kort varsel, i vissa fall bara några dagar. Hänsynslöst, kan en tycka. Flyttats ifrån vänner, klasskompisar och ett växande nätverk. Nu när jag skriver finns bara några familjer kvar – några som kommer att flyttas till andra kommuner inom kort och så ett par familjer med uppehållstillstånd och egna lägenheter i Fagerås. Det känns ganska tomt. Om jag skulle plocka bort alla flyktingar, invandrare och judar från julkrubban, skulle det bara finnas några får kvar och en kamel. Kanske en åsna.

Jag virkar ett litet huvud, så en liten kropp. Lindar den lille med ett virkat tyg och lägger honom i den virkade krubban i ett litet stall. Det fanns inte plats för dem inne i härberget. Den lille har många namn. Fredsfurste är ett av dem. Immanuel som betyder ”Gud med oss” ett annat. Människosonen. Jesus. Jag älskar det lilla barnet. Ber om fred, försoning, värme, kärlek.

Helena Fhager

Permalänk till denna artikel: http://www.kyrkanibyn.se/pastorns-tankar/

Pastorns tidigare tankar

  Jag gick barfota, det knastertorra gräset stack mina fötter på ett nästan onaturligt sätt. För varje steg slog hettan emot mig, brände – ovanifrån från solen, underifrån från marken. Torr hetta, som i en torrbastu. Varje dag, vecka ut och vecka in. I flera månader. Mina näsborrar spanade ständigt efter brandlukt och vi tänkte …

Visa sida »